I en alltmer globaliserad värld flödar kulturella uttryck över gränser som aldrig förr. Vi inspireras av musik, mode, mat och traditioner från när och fjärran. Men var går den fina linjen mellan att uppskatta och låna från en annan kultur, och att faktiskt appropriera – att på ett orättvist eller respektlöst sätt tillägna sig dess uttryck? Denna fråga har blossat upp med förnyad kraft i offentliga debatter och tvingar oss att reflektera över makt, representation och historisk kontext i våra kulturella möten.

Att definiera det svårfångade: Vad menar vi med appropriering?

Begreppet ‘kulturell appropriering’ kan definieras som att missbruka eller på ett orättvist sätt tillägna sig element från en annan kultur, ofta en minoritetskultur av en dominant kultur. Även om termen diskuterats inom akademiska kretsar sedan 1970- och 80-talet, har den på senare år blivit ett centralt verktyg för att analysera allt från populärkultur och massmedia till symbolik i vardagen. Kärnan i problemet ligger ofta i att ett kulturellt eller religiöst elements ursprungliga betydelse och kontext ignoreras eller förvrängs när det flyttas till ett nytt sammanhang, inte sällan utan tillstånd eller förståelse för dess djupare innebörd. Det handlar sällan om ett enkelt utbyte mellan jämlikar, utan snarare om en dynamik där maktbalansen spelar en avgörande roll.

Ett konkret exempel som väckte stor debatt i Norge var när dåvarande finansministern Siv Jensen publicerade en bild på sig själv i en så kallad ‘indiankostym’. Reaktionerna lät inte vänta på sig, och sametingspresident Aili Keskitalo påpekade att urfolks kläder och symboler inte är avsedda att användas som utklädnad (Reaidu). Händelsen belyste hur appropriering kan reducera komplexa kulturella identiteter till ytliga stereotyper, särskilt när det gäller grupper som historiskt utsatts för förtryck och marginalisering. Liknande reaktioner uppstod när en norsk matvarukedja skapade egna ‘kofter’ i företagets färger, inspirerade av samiska mönster, vilket av många uppfattades som ett hån mot samisk kultur och tradition.

Makt, representation och historiens tunga skuggor

En avgörande aspekt av diskussionen kring kulturell appropriering är just maktförhållandet mellan den som approprierar och den vars kultur approprieras. När element tas från en minoritetskultur som historiskt sett förtryckts eller marginaliserats av den dominanta kulturen, blir handlingen särskilt laddad. Det som kan framstå som oskyldig uppskattning riskerar då att bli en form av exploatering som osynliggör eller trivialiserar kulturens ursprungliga bärare och deras erfarenheter. Kritiken mot författaren Lionel Shriver, som försvarade rätten att skriva om karaktärer med annan etnisk bakgrund, bottnade delvis i denna problematik (SvD). Risken, menade kritikerna, är att författare från en maktposition återger stereotypa bilder och därmed bidrar till att upprätthålla ojämlika strukturer.

När kulturella uttryck kommersialiseras blir maktobalansen ofta ännu tydligare. Vissa tjänar pengar på symboler eller traditioner som för andra är djupt rotade i identitet och historia, och som kanske till och med varit grund för diskriminering. Forskaren Adrienne Keene har exempelvis belyst problematiken med sexualiserade ‘Pocahontas’-kostymer, och påpekat hur de bidrar till att förstärka skadliga stereotyper i en kontext där ursprungsamerikanska kvinnor är kraftigt överrepresenterade i statistiken över sexuellt våld. Att reducera urfolk till endimensionella karikatyrer i populärkulturen är inte bara respektlöst, det bidrar aktivt till att osynliggöra deras verklighet och kamp för erkännande och rättvisa.

När det heliga blir profant: Religiös appropriering

En särskilt komplex och ofta förbisedd form av kulturell appropriering är den religiösa. Liz Bucar, professor i religion, belyser detta i sin forskning och skiljer mellan religiöst lånande – som kan vara en naturlig och ibland oundviklig del av interaktionen mellan religioner – och religiös appropriering (Northeastern University News). Appropriering uppstår när någon som uttryckligen står utanför ett religiöst samfund plockar utvalda delar av en religion för eget bruk, ofta utan att förstå eller respektera dess djupare innebörd. Många som är medvetna om kulturell appropriering i allmänhet reflekterar sällan över att låna religiösa symboler eller praktiker, kanske för att religioner ibland ses som mäktiga institutioner snarare än samfund av individer vars tro och identitet påverkas.

Ett talande exempel är den populära ‘sexiga nunnan’-dräkten som ofta dyker upp under Halloween. För en utomstående kan nunnedräkten ses som vilket klädesplagg som helst, men för många troende katoliker är den djupt förbunden med deras tro, värderingar som kyskhet och blygsamhet, och deras relation till det gudomliga. Att sexualisera och trivialisera en sådan symbol kan upplevas som en djup kränkning. Religiös appropriering blir särskilt allvarlig eftersom den rör vid det som för många är heligt och existentiellt grundläggande. Även handlingar med goda intentioner, som att bära hijab i solidaritet efter en attack mot muslimer, kan få oönskade konsekvenser genom att flytta fokus från det drabbade samfundets behov och erfarenheter.

Att navigera gränslandet mellan inspiration och exploatering

Samtidigt som riskerna med appropriering är uppenbara, är det viktigt att erkänna att kulturellt utbyte i grunden är något positivt och berikande. Kulturer har alltid påverkat varandra, och gränserna mellan dem är sällan skarpa eller statiska. Att helt förbjuda lån och inspiration skulle leda till kulturell stagnation och förhindra den förståelse och kreativitet som kan uppstå i mötet mellan olika traditioner och uttryck. Försvararna av författares rätt att skriva om olika erfarenheter, som i debatten kring Lionel Shriver, lyfter just fram vikten av konstnärlig frihet och litteraturens potential att överbrygga skillnader.

Utmaningen ligger i att navigera detta komplexa gränsland med medvetenhet och respekt. Det handlar inte om att skapa rigida regler eller checklistor för vad som är tillåtet, utan snarare om att odla en förståelse för kontext, historia och maktrelationer. Istället för att bara konsumera ytan av en annan kultur, behöver vi närma oss den med ödmjukhet och en genuin vilja att lära. Att engagera sig djupare i en kulturell eller religiös praktik, att förstå dess ursprung och betydelse för de som bär den, är avgörande för att undvika att oavsiktligt såra eller exploatera. Det handlar om att fråga sig själv: Uppskattar jag detta på ett sätt som hedrar dess ursprung, eller reducerar jag det till en accessoar eller trend?

Kulturellt utbyte som brobyggare – en väg framåt?

Debatten om kulturell appropriering är långt ifrån enkel, och det finns sällan några självklara svar. Det som uppfattas som respektlös stöld av en person kan ses som harmlös uppskattning av en annan. Vad vi dock kan konstatera är att diskussionen tvingar oss att bli mer medvetna om hur kultur, makt och historia är sammanflätade. Den uppmanar oss att reflektera över våra egna positioner och privilegier, och hur våra val – medvetna eller omedvetna – påverkar andra. Målet bör inte vara att isolera kulturer från varandra eller att kväva kreativiteten, utan att främja ett kulturellt utbyte som bygger på jämlikhet, respekt och ömsesidig förståelse.

Kanske ligger vägen framåt i att aktivt lyssna till de röster som ofta marginaliseras i dessa sammanhang, att lära sig om de kulturer vi fascineras av på deras egna villkor, och att alltid sträva efter att ge erkännande där det hör hemma. Genom att närma oss andra kulturer med nyfikenhet och ödmjukhet, snarare än äganderätt, kan vi förhoppningsvis bygga broar istället för murar. Att låna med omsorg och kunskap kan inte bara förhindra skada, utan också berika vår egen förståelse av världen – och oss själva. I slutändan är det ett gemensamt ansvar att forma ett klimat där kulturell mångfald kan frodas genom respektfull dialog och genuint utbyte.